Så lagom skottsäker, tydligen

Plötsligt bara sköljde den över mig. Saknaden. Det var mycket som inte var bra, det var mycket som inte ens var, och troligen var det mesta inte alls på riktigt. Jag saknar ändå det som verkade bra, det som kändes bra, jag saknar tiden då hon sade att hon älskade mig, att hon ville ha mig och att jag var vacker. Jag saknar illusionen och förhoppningen om att det skulle bli vi. Jag saknar hennes hud, hennes skratt, hennes blick, hennes närhet och hela drömmen om oss. Plötsligt. Bara så där.

Jag låter känslan finnas hos mig i kväll, imorgon är jag stark igen. Imorgon är jag hård och besynnerlig igen. Skottsäker.