Konstigt att det går att överleva på så lite sömn. Det är väl en sak då man är hög på förlossningshormoner, men nu... Jag kan verkligen inte sova ordentligt, och det känns. Dels får jag väl skylla på den minsta och yngsta i familjen, men lika mycket är felet inbyggt. Om jag trots allt lyckas sova är det så ytligt att kroppen inte begriper det. Inte ens då jag får chansen att sova längre på morgonen kan jag faktiskt slappna av och göra det. Detta gör att jag nu har en massa spännande blåmärken som bara dykt upp, bitvis får yrsel, känner som jag går någon meter ovanför marken, och varje vaken minut under natten blir ännu mer stressad över att jag nu kommer bli ännu tröttare... Finfint. Tack gode gud för espresso!
3 kommentarer:
Var glad att du inte kör truck när du känner sådär. Talar av egen erfarenhet då jag några gånger insåg att jag stod på trucken men inte visste åt vilket håll jag skulle snurra ratten för att komma å det håll jag behövde svänga åt. Resultat: trucken åkte in i väggen, haha. Jag kunde inte riktigt koppla att händerna jag såg var mina egna.
Mammagumman säger yoga och qigong och så kaffe förstås! ;)
Jag säger; skippa kaffet, stressa inte över tappad sömn utan se dina timmar när du borde sova som att du ju faktiskt vilar...ligger ner och vilar...
meeeen lätt och säga ju....det är ett helvete att inte sova ordentligt och kaffet blir ju räddningen på dagarna....
hoppas det blir bättre...
Skicka en kommentar