Just nu är jag ganska beklämd över alla dessa osjälvständiga kvinnor som det tycks vimla av. Jag ska försöka förklara vad jag menar; Då jag och Manfred träffades hade jag ett liv jag trivdes bra med. Jag hade mitt hem, mitt jobb, mina vänner, mina intressen, alltså ett stabilt och ordnat liv. Det var inte perfekt, men jag trivdes och mådde bra. Blev sedan kär i Manfred och valde att så småningom flytta till Södertälje för att vårt förhållande skulle utvecklas åt något håll, och för att det kändes spännande att trampa ny mark. Resten är ju historia, och vi är idag gifta och har andra barnet på väg.
Vad jag vill säga med det är att jag
valde att leva med Manfred inte för att jag behövde det, inte för att jag inte klarade mig utan honom, utan helt enkelt för att jag
trivs bättre med honom vid min sida än utan. Vi var två fria, starka, vuxna människor som valde varandra. Vi är inte beroende av varandra på något sätt, men det gör inte att vi älskar varandra mindre.
Tillbaka till vad jag inledde dagens inlägg med; Att jag blir beklämd. Varför måste vissa ha en man vid sin sida för att känna att de duger? Om man tycker så illa om sig själv, är så osäker och svag i sig själv att man inte kan leva ensam behöver man terapi, inte en kärlekspartner. Det känns så skrämmande, på något sätt, då en människa betonar hur osäker och olycklig hon var innan hon träffade sin respektive. Man har aldrig, aldrig garantier för att ett förhållande håller, och om man då inte lärt sig tycka om sig själv för sin egen skull är man ganska illa ute. Personligen skulle jag varit väldigt ointresserad, och sprungit min väg, om Manfred varit ett vrak då vi träffades, om jag varit tvungen att liksom "rädda" honom. Självständiga, trygga människor som trivs med sig själva och sitt liv är banne mig så mycket mer attraktivt och intressant än "sköra" och "bräckliga" neurotiker.
Minns under en fotografering då jag pratade med en tjej om att jag var stolt över att ha slutat röka. Konstaterade att det var det bästa jag någonsin gjort (det var alltså innan Minna var påtänkt). Hon svarade med att det bästa hon gjort vara att träffa sin sambo. Sin dåvarande sambo, bör tilläggas. Hon fullkomligt dyrkade honom, men blev ändå ensam några månader senare. (hon mår bra idag, även om hon i mina ögon förändrats och anpassat sig väl mycket för sin nye...som hon fullkomligt dyrkar...) Det var dock å ena sidan fint det hon sade, å andra sidan, och mest det, så blev jag mörkrädd över hennes beroende. Som om hennes kärlek skulle vara starkare bara för att han "räddat" henne (hon berättade sin bakgrundshistoria också) och jag "bara" valt att leva med Manfred för att jag ville.
Jag avgudar inte alltid mig själv direkt, och jag har en massa issues att arbeta med. Men jag gör också just det; jobbar på att tycka om mig själv, eftersom det är enda vägen att älska även andra. Jag är stolt över att ha kommit så långt som jag gjort med det hela, och visst har Manfred hela tiden varit ett underbart stöd, men det är
jag som gjort jobbet. Jag själv har löst mina problem, för ingen annan kan någonsin göra det åt mig.
Lite väl lång inlägg ikväll, beklagar. Var bara tvungen att få det ur mig. Och tro mig, jag har ändå hårdredigerat det hela så det inte skulle bli
ännu längre! Ibland är det svårt att fatta sig kort.
