Jubel och fanfarer

Ikväll tog Ungen ÄNTLIGEN sina första steg! Flera stycken till och med. Fram och tillbaka mellan mig och Manfred gång på gång. Och vi jublade så klart. Om hon nu kunde inse att man ska gå hela tiden, att det är mer praktiskt och bekvämt är jag ännu gladare. Senast idag gnisslade jag tänder då vi var i lekparken och Minna kröp mellan gungorna och rutschkanan. Kläderna blir ju så himla smutsiga, och hennes händer ska vi inte tala om... Men nu hoppas jag att hon börjar gå på riktigt, bättre sent än aldrig.