I morse vaknade jag av att min älskade man kom in med en bricka och sjöng. På brickan fanns ett tänt ljus, en vacker bukett, ett paket och en liten prinsessbakelse. Fåglarna kvittrade ute, solen sken och Minna satte sig upp i sängen bredvid mig och gav mig en puss.
Och sedan vaknade jag.
Nej, jag skickade ut en jättevaken Unge till sin pappa vid halv sju, slumrade till igen och blev väckt av ett sms några minuter över sju. Grattis och god morgon, liksom. Släpade mig ut i badrummet och då jag kvicknat till fortsatte jag ut i köket.
Fick en puss av maken och sedan nickade han åt ett kuvert och något som såg ut som ett presentkort på Plantagen. De var tydligen till mig. Tänkte att han skojade, att han snart skulle ta fram det riktiga paketet och fira mig, men... Åh, tack älskade. Vad romantiskt. Nu kan jag köpa blommor åt mig själv, eftersom du inte hinner göra det.
Ja, jag önskade mig presentkort från just Plantagen, det är helt rätt. Och det ville jag verkligen ha, men inte från min man! Jag hoppades/önskade/trodde att han vid det här laget visste att jag vill ha paket. Jag hoppasdes att han kunde använda sin fantasi och köpa något jag inte visste om att jag ville ha, eller så. Något personligt, träffsäkert och helt rätt.
Sedan gjorde jag min egen frukost och åt.
Medan jag sedan städade (ja, vad fan skulle jag annars göra efter den starten) lite ringde pappa. Tydligen kan de inte komma på födelsedagsfika på söndag eftersom de ska rensa ogräs då. Okej, då vet jag dina prioriteringar, pappa. Tack, tack.
Som tur var fick jag sedan finbesök. Sofie och hennes små gryn var här och förgyllde vår dag. Tack och lov för det! Och i övrigt känner jag mig hedrad över att så många kommit ihåg mig på min dag, men fan... det känns inte som min dag.
Kan vi vrida tillbaka klockan och ta om dagen från början? Kanske blir det bättre/rätt då?
Och ja, jag är så jävla otacksam och gnällig. Förlåt, förlåt.
11 kommentarer:
Då får verkligen ursäkta mig, men jag skrattade högt genom hela inlägget jag läste, och sedan skrattade jag ännu mer när jag var tvungen att läsa det för min grabbhalva. Förlåt! Karlar, vad säger man?! Puss!
Nu måste jag uttrycka mina djupaste sympatier för Manfred.
Om han hade sjungit för dig så hade det väl varit falskt, om han hade köpt asaleor så hade du velat haft amaryllis, om han hade lejt Sultanen av Brunei som trägårdsmästare till dig så hade han varit snål!
Presenter räknar man med att få när man är barn.
Att du är otacksam och gnällig stämde i och för sig bra även om det var ett understatement.
Mia, du är bortskämd. Manfred måste ju älska dig dubbelt så mycket som Romeo älskade Julia för att stå ut med all dynga.
Men Grattis i alla fall!!!
Glöm att du får en present, den hade ändå blivit sågad i nästa blogg.
Läste just Sofies inlägg, jag fattar inte grejen. Vad fan var det som var kul?
Lade ut en bild på den söta ungen i min blogg, hoppas det var ok?! Tar bort den annars, inga problem. Hoppas din kväll blev bra! Kram
Tessan berättade vad som hänt och jag berättade det vidare till Henrik. Han höll med, roligare present från sin respektive bör man få på sin jämna dag!
Men då har Manfred 10 år på dig tll nästa jämna födelsedag och hitta på ngt storslaget :o)
Men det är inte viktigt att man får nått eller jag kanske har fel!?
Min skola är lite enklare är så, såhär.
Det man vill ha kan man inte få utan det får man skaffa själv jobba spara gneta ja kanske snåla lite på annat oxo…
Utan det är tanken som räknas att bara bli ihågkommen är det absolut viktigaste.
Presenter är för barn så har jag blivit uppfostrad till.
Undertecknad har en gång glömt bort sin kärastes bemärkelse dag det är däremot fullstängigt förkastligt.
Frank
Oj! Man kanske ska läsa innantill innan man trycker på "Publicera din kommentar"
Min skola är lite enklare är så, såhär.
Det ska stå:
"Min skola är lite enklare, såhär."
Sorry *skämms*
//Frank
Huruvida presenter är barn handlar nog om från vilken familj man kommer. Både i min och manfreds familj (och således i vår gemensamma) familj ger man varandra presenter, barn som vuxna.
Intressant är att alla kvinnor jag pratat med om gårdagen fullständigt förstår mig och min reaktion, medan de enda män som kommenterat här försvarar Manfred.
jag älskar Manfred och han är min parhäst, men även parhästar springer ibland i otakt. Jag förstod hur han tänkt med presenten, men jag hade verkligen önskat att han ansträngt sig mer och använt sin fantasi. Vi hade dessutom pratat en hel del om det innan då han frågat hur jag ville ha det, men sedan blev det ändå helt annat än jag önskat av hoonom. Det var trist, men sånt händer. För min del är det nu överspelat, jag tänker då han fyller år i augusti som vanligt försöka överraska med något personligt som han kan tänkas tycka om, och jag hoppas han gör detsamma nästa år.
Stellan: Första gången jag såg att du kommenterat på bloggen tyckte jag det var roligt (det var inlägget om Filip&Fredrik), nu känns detmest som du enbart är ute efter att dissa mig. Jag må kunna ge ett hårt/tufft intryck, men även jag tar ibland väldigt illa upp. jag har enbart skrivit bra saker om dig här, men du har å din sidan enbart skrivit elakheter. Känns lite trist. Visst, jag har en blogg och det är fritt att kommentera, men även jag är bara människa, ibland en känslig sådan. Och för övrigt har du helt fel vad gäller sången och blommor etc. Hade Manfred sjungit, falskt eller ej, så hade det varit av kärlek och mycket uppskattat. Blommor gör mig alltid glad (även om jag sällan får några) oavsett sort, och jag skulle ALDRIG tycka att jag fått fel och gnälla. Jag vet inte vad du har för erfaranheter på området, men det låter väldigt bittert.
Frank; Nej, det är inte bra att glömma sin älskades födelsedag. Dessutom kanske man ska kolla om den andra personen också tycker att det är oviktigt om man får något , eller inte? Om en vill ha presenter och den andra tycker det är oviktigt att ge kan det ju bli lite olyckligt...
Kanske bör man i en relation vara öppen i sin kommunikation och göra upp vad som gäller på alla sätt? På så sätt undviks missförstånd angående huruvida presenter är för barn, om saker till hemmet är lämpligt som födelsedagspresenter till någon som aldrig hinner/har råd att få ta hand om sig själv.
Men som sagt, gårdagen är överspelad och manfred sitter bredvid och läser över min axel just nu.
Mia, jag är ledsen att jag sårade dig, det var faktiskt inte min mening. Baserat på det som du skriver på bloggen så trodde jag att din tröskel för att ta illa upp var högre, men jag missbedömde och det var trist.
Jag går inte in på din blogg för att dissa dig, men du dissar ju rätt hårt själv så jag trodde att du tålde en del.
Det stämmer att du bara har skrivit fina saker om mig och det gillar jag, men jag kan för den sakens skull inte ansluta mig till skaran av ja-sägare utan har berättat när jag har blivit upprörd.
Jag tyckte att det var för jävligt att hänga ut sin älskade som allmännt driftkucku, och låta sina vänner skratta och förfäras över hans försök att ge sin fru det hon hade önskat sig. Jag hade blivit jätteledsen om min fru hade gjort nåt dylikt och skulle själv aldrig komma på tanken att göra så. Att ni hade pratat innan om hur du ville ha det framgick inte i bloggen.Dom gånger jag har läst om Manfred så är det ju alltid nåt som är fel, även om du skriver att du älskar honom väldigt ofta. Jag har inte ett skit med erat förhållande att göra och ska i fortsättningen ge fan i att kommentera det som jag tycker är fel.
Hur som helst så beklagar jag djupt att jag har sårat dig och lovar att inte göra om det.
Jag förstår Dig. Jag tycker också att man ska förvänta sig genomtänkta gåvor av sin make. Eftersom man själv ofta har lagt ner mycket möda på att hitta något som han önskar sig utan att han vet om det... GRATTIS PÅ DIG!
Kajsan; Exakt! Tack! ;-)
Stellan; Ursäkten godtas, naturligtvis. Alltså, Jag förstår hur du menar, men jag tycker inte jag hängde ut Manfred så mycket (inte den här gången), inlägget handlade snarare mer om hur jag reagerade och resonerade. Hängde i så fall mer ut mig själv, tycker jag. men okej, på sitt sätt gillar jag att du försvarar Manfred. Hur som helst, jag har känslor som vem som helst, och upplever jag att jag blir dissad blir jag ledsen/förbannad/sårad, whatever. Du får mer än gärna kommentera även i fortsättningen, men jag kommer säga ifrån om jag tycker du går för långt. Det är väl okej, du tål väl kritik...? ;-)
Skicka en kommentar