En sketen jäkla torsdag

Idag har jag gjort mitt livs första smörgåtårta. Jag kan förhoppningsvis visa bild på den i morgon. Och ge rapport om hur den smakade.

Minna är inne på tredje dagen med hög feber, och det är jobbigt. Det är ynkligt, gråtigt, mammigt och väldigt oroligt. Dessutom har Doris trampdyna spruckit. Gör rent, smörjer in och lägger om.

Barn och djur ska vara friska, bilar ska inte gå sönder.

Manfred jobbar sent, sent, sent hela veckan.

Ibland är det lite tungt.

En bra sak är att jag inte sett någon mer silverfisk. En dålig sak är att jag vet att de finns här, lurandes i mörkret.

Hej då, pengarna

Dags att betala räkningar. Nej förresten, kan jag inte få slippa det den här gången? Kan jag inte få använda de få slantar jag har till något roligt? Tror ni någon blir sur om jag inte betalar? Tror ni någon märker något?

Eeeeewwww

Blä! Äckligt, äckligt, äckligt, äckligt, äckligt, äckligt, äckligt!
Vi har silverfiskar! Blä!
De finns inne i gästtoaletten! Blä, blä!
Tydligen finns de även i skafferiet! BLÄ, BLÄ, BLÄ! Skulle hälla upp välling i vällingburken, och ur det, visserligen öppnade paketet men med påsklämma nästintill hermetiskt tillslutna, paketet ramlar en silverfisk! *kräks lite i munnen* Jaha, om de finns där, var finns de mer? Vilka mer matvaror måste jag nu kasta? Hur fan blir man av med de vidriga inkräktarna?

Hunger

Jäkla bebis! Varför ska den ge mig en massa begär efter mat? Idag har jag bara gått och suktat efter smörgåstårta! Ja, för det är ju nyttigt! Typiskt. Och jag känner verkligen hur det vattnas i munnen då jag tänker på Skepparns smörgåstårta. Måste ha! Måste beställa! Men nu har de ju stängt, så jag får ringa i morgon och beställa till fredag.

Lämning av tidningen igen. Massa jobb och långa kvällar för Manfred, korrläsning för mig.

Åh, vad hungrig jag är!

Firad

Åh, jag hade så roligt igår! Manfred och Anna hade fått några av mina vänner (de som inte var med hade giltiga skäl att inte närvara, men de var saknade) att släpa sig till Gröna Lund, och efter en del förseningar lyckades även vi Holzare ta oss dit. Fick en underbar present av mina gulliga vänner (ska berätta om den vid senare tillfälle), åkband och sedan var det dags...


Jättevuxna jag studsade upp och ner av iver...

Jag åkte allt vad jag kom åt, åt allt vad jag kom åt och kände mig alldeles otroligt exalterad. Efter hand åkte de andra hem för att natta barn, men vi skickade hem Minna med mamma och fortsatte kvällen. Jag och åttaårige Philip rusade från den ena attraktionen till den andra, medan Manfred och Kia (Philips mamma) log överseende och drack sitt kaffe. Först vid stängningsdags åkte vi hemåt. Jag var då lite lagom yr av allt åkande, hög på både socker och fett, väldigt, väldigt glad och väldigt trött.

Idag var det tidig väckning och sedan tårtfixande. Huset fullt av folk större delen av dagen. Fika, slammer, blommor, stoj, stök, serverande och trevligt.

Jag är nog ganska trött, det får erkännas...

Kakbak

Ställde in kvällens spinning för att äta pizza med Tessan och Patric. Inte helt sunt, men jäkla trevligt. Efter det har jag bakat, bakat, bakat. Jag som minsann inte skulle ha något födelsedagsfika eller liknande har tydligen ändrat mig lite. Och från att bara ha bjudit släkt har jag utökat till vänner också. Det blir ju liksom roligare så, speciellt som min egen familj kommer vara sorgligt underrepresenterad.

I morgon händer något. Vet inte vad, men något. Spännande. Men lite otäckt att inte ha kontroll.

Idag fick jag träffa flera av mina vänner i omgångar. Återigen tänkte jag på hur bra jag trivs i den här stan, trots allt. Är så glad att ha lärt känna så många bra människor på så kort tid. Tänk att man kan få nya bra vänner även i vuxen (gammal) ålder. det gör mig glad.

Nåja, nu måste jag i säng.

Dagen D

I morse vaknade jag av att min älskade man kom in med en bricka och sjöng. På brickan fanns ett tänt ljus, en vacker bukett, ett paket och en liten prinsessbakelse. Fåglarna kvittrade ute, solen sken och Minna satte sig upp i sängen bredvid mig och gav mig en puss.


Och sedan vaknade jag.

Nej, jag skickade ut en jättevaken Unge till sin pappa vid halv sju, slumrade till igen och blev väckt av ett sms några minuter över sju. Grattis och god morgon, liksom. Släpade mig ut i badrummet och då jag kvicknat till fortsatte jag ut i köket.

Fick en puss av maken och sedan nickade han åt ett kuvert och något som såg ut som ett presentkort på Plantagen. De var tydligen till mig. Tänkte att han skojade, att han snart skulle ta fram det riktiga paketet och fira mig, men... Åh, tack älskade. Vad romantiskt. Nu kan jag köpa blommor åt mig själv, eftersom du inte hinner göra det.


Ja, jag önskade mig presentkort från just Plantagen, det är helt rätt. Och det ville jag verkligen ha, men inte från min man! Jag hoppades/önskade/trodde att han vid det här laget visste att jag vill ha paket. Jag hoppasdes att han kunde använda sin fantasi och köpa något jag inte visste om att jag ville ha, eller så. Något personligt, träffsäkert och helt rätt.

Sedan gjorde jag min egen frukost och åt.
Medan jag sedan städade (ja, vad fan skulle jag annars göra efter den starten) lite ringde pappa. Tydligen kan de inte komma på födelsedagsfika på söndag eftersom de ska rensa ogräs då. Okej, då vet jag dina prioriteringar, pappa. Tack, tack.

Som tur var fick jag sedan finbesök. Sofie och hennes små gryn var här och förgyllde vår dag. Tack och lov för det! Och i övrigt känner jag mig hedrad över att så många kommit ihåg mig på min dag, men fan... det känns inte som min dag.

Kan vi vrida tillbaka klockan och ta om dagen från början? Kanske blir det bättre/rätt då?

Och ja, jag är så jävla otacksam och gnällig. Förlåt, förlåt.

Triss i hemskheter

Nedanstående vilder är främst för lillebrors skull, men i viss mån även för Kia som idag påstod att jag är fotogenisk. Här kan ju alla se att jag verkligen inte är ett dugg fotogenisk.

Varning utfärdas! Bilderna är ganska otäcka


Redo?

Säkert?


Okej... Men kom ihåg att du har blivit varnad.







Den uppmärksamma ser att bilderna dessutom är från ett och samma tillfälle!

Och i morgon är det dags/kört...

Kärlek

Det är så obeskrivligt häftigt att få vara förälder. Minst en gång om dagen får jag gapskratta åt min Unge, minst en gång om dagen känner jag mig helt sprickfärdig av kärlek, och minst en gång om dagen känner jag att det här, det här är vad livet går ut på. Visst, minst en gång om dagen får jag ett smärre nervsammanbrott på henne också, men det ingår och är liksom helt värt det. Jag är så lycklig som är mamma åt denna lilla galna, temperamentsfulla Unge.

Önskelista

Ja, det går ju liksom inte att skjuta upp. Jag blir, vare sig jag tycker om det eller ej, trettio på torsdag. 30. Det innebär att det är .............................. år sedan jag föddes. Det är ju jättemånga prickar (/år)! Manfred sade åt mig igår att trettio, det är ju ingenting. —Säger du ja, du är ju skitgammal! svarade jag. Fast det är egentligen lite skönt, hur gammal jag än blir kommer jag alltid att vara mycket yngre än vad han är.

Hur som helst, om någon undrar vad jag önskar mig i present så har ni det här, utan inbördes ordning:
• Presentkort på fotvård
• Make up-lektion på exempelvis Make Up Store
• Antirynkcréme (kan ju behövas nu)
• Presentkort på valfri heminredningsaffär (eller någon trevlig pryl från dylik affär)
• Dynor till stolarna på altanen
• Låda att förvara dynorna i
• Stormlyktor eller liknande till verandan
• Presentkort på Plantagen
• Tvättmaskin (fast det vill jag faktiskt egentligen inte ha i födelsedagspresent, det känns för tråkigt)

Mja...det var väl det. Kommer liksom inte på fler grejor just nu. Visst, det vore ju önskvärt/roligt/trevligt/välbehövligt med några månader på Tjockisläger efter graviditeten, en fin ring, diamantörhängen, botox till pannan, en massa snygga dyra kläder och skor (efter Tjockisläger), en egen betjänt och så, men det känns inte helt realistiskt.

Märkligt

Det är faktiskt jättekonstigt. Bebisen är stor som ett och ett halvt plommon nu, men jag har ändå gått upp typ tre kilo redan. Det måste vara en väldigt tung bebis, storleken till trots. jag börjar alltmer likna Mama Cass, vilket är lite spännande men inte helt roligt.

Paris, till slut

En sammanfattning av vår Parisresa, så här jättelångt efteråt:
Undrar om lillebror var lycklig över samma som jag? (se nedan)

Det gäller ju att passa på...

Men så blev det lite dramatiskt (och det var inte på grund av mig, vill jag bara tala om!)

Ungen ska ha sina pussar

Att träffa Ior var tydligen inte enbart roligt. Minna var lite skeptisk

Anna och Mattias var desto gladare över att få hänga med Kung Louie

Vi fick visserligen köa 1 1/2 timme, men det blev en rolig åktur

Manfred var lite sömnig efter en heldag på Euro Disney

Strax efter detta dog kamerabatteriet. Här är vi i alla fall utanför Louvren

Vad är grejen?

Jag kan verkligen inte begripa Filip&Fredriks storhet. Vad är det som ska vara så roligt med dem, egentligen? Jag kan bara se två empatilösa, elaka töntar som profiterar på, och gör sig lustiga över udda människor.

Kanske löser det sig med förskoleplats... Återkommer om det.

Mental förberedelse

Jaa... som det ser ut ska Minna alltså börja på dagis snart. Usch, jag vill gråta lite. Min lilla, lilla, lilla pluttskrutta ska börja på dagis. Och värst av allt är att det är på ett skitdagis. Varför skulle de annars ha platser lediga om det inte är ett skitdagis? Enligt kommuntanten jag pratade med idag var det antagligen där vi skulle bli erbjudna plats längre fram, även om vi tackar nej den här gången.

Så jobbigt. Minna är alldeles för liten för att gå på dagis, känns det som.

Tack för den presenten...

I eftermiddags ringde Försäkringskassan. Jag har tydligen bara maj månad på mig att vara hemma med nuvarande ersättning, och efter det skulle jag få ut ungefär en fjärdedel av den summan. Och det går ju inte...

Det innebär alltså att jag måste söka jobb nu för att vår ekonomi inte ska gå helt åt skogen. Och vad värre är, Minna måste börja på dagis! Missförstå mig rätt, dagis kan vara jättebra för vissa barn, och en hel del av Minnas kompisar skulle vara ljuvliga att ha i en barngrupp. Däremot känns det inte som om Minna är mogen för dagis ännu, av flera orsaker (inte bara för att jag är en hönsmamma).

Vi har fått dagisplats från sista maj, på en helt annan förskola än vi önskat, men nu blir vi ju tvungna att tacka ja till den. Och Minna blir tvungen att gå minst femton timmar i veckan, något jag tänkt att vi kunde vänta med till tidigast i höst. Åh, jag har ont i magen! Vill inte att hon ska behöva gå på dagis redan!

Det var min för tidiga trettioårspresent, det. Jag har ju bara mig själv att skylla för den dåliga planeringen/beräkningen, men jösses vad jobbigt det känns nu.

Nyheter

Mina fingrar är svullna. Min hud är en katastrof. Mitt hår faller av. Jag är ovanligt lynnig. Jag drömmer massor på nätterna. Mina jeans har resår i midjan. Min viktkurva pekar uppåt. Min kondition blir inte ett dugg bättre trots idog träning. Jag får inte ta allergitabletter trots all världens allergier. Jag är fumlig och klumpig. Jag äter åksjuketabletter morgon och kväll.

Och vet ni vad? Det är precis så som det ska vara.

Ja just det, jag kanske inte har berätta det för alla, men vi ska ha barn igen. Minna ska bli storasyster.
Jag är gravid!

Blääää

Kvällens spinningpass var en otäck historia. Mannen som satt på cykeln bredvid mig svettades så somn jag aldrig sett en människa svettas förut. Det var bland det äckligaste jag varit med om! Det klår helt klart den porrfilmsstönande tanten som vid några tillfällen haft samma cykel. Denne man som satt bredvid mig ikväll svettades så till den milda grad att det var en pöl under honom. En riktig pöl. Av svett! *kräks lite i munnen* Hela passet igenom var jag så rädd att det skulle stänka på mig. Det gjorde det nu tack och lov inte, men jag kan garantera att jag skrubbade mig extra noga här hemma, bara för säkerhets skull.

Jubel och fanfarer

Ikväll tog Ungen ÄNTLIGEN sina första steg! Flera stycken till och med. Fram och tillbaka mellan mig och Manfred gång på gång. Och vi jublade så klart. Om hon nu kunde inse att man ska gå hela tiden, att det är mer praktiskt och bekvämt är jag ännu gladare. Senast idag gnisslade jag tänder då vi var i lekparken och Minna kröp mellan gungorna och rutschkanan. Kläderna blir ju så himla smutsiga, och hennes händer ska vi inte tala om... Men nu hoppas jag att hon börjar gå på riktigt, bättre sent än aldrig.

Skräphögen jag

Förutom det faktum att jag av olika anledningar är extremt anskrämlig nu (akne, valkar, svullna fingrar och risigt hår) är jag till råga på all jävlighet så vansinnigt allergisk. Bitvis tvivlar jag starkt på att jag kommer överleva denna vår. Ögonen rinner och kliar, näsan rinner och är genomtäppt, men värst av allt är astman. Flåsar värre än en 80-årig rökare som just försökt springa marathon.

Efter samtal med Tessan ikväll enades vi om att vi båda ser ut som Skräphögen i Fragglarna (i hennes fall stämmer det inte, hon är jättefin). Minns ni Skräphögen? Den (hon?) var inte vacker. Hittar tyvärr ingen bild på henne/den.



Det här avsnittet minns jag inte riktigt...

Nyresta och hemkomna

Eftersom vi Holzare är ena sopor ibland åkte vi till Paris med ett oladdat kamerabatteri. Det gör att jag inte har några bilder att visa upp förrän min snälla syster zippat och skickat över de vi tog med hennes kamera. Jag kan dock visa lite stulna nätbilder från några av platserna vi besökte.




I går klättrade lillebror och jag upp i Eiffeltornet, till andra våningen. 668 trappsteg. Jag var så stolt som inte svimmade av höjdskräck. Var faktiskt riktigt lugn däruppe. Trapporna ner var lite mer nervöst.

Och flygresorna gick ju förhållandevis bra. Vägen dit var lite turbulent, vilket ju naturligtvis gjorde att jag kallsvettades, men hemresan var stadig (även om jag just därför var halvt övertygad om att vi skulle störta just därför). Ack ja... neurotiska jag. Minna däremot var inte ett dugg rädd, men synnerligen vild och galen.