Människor är konstiga

Idag då jag var ute på en av promenaderna mötte jag en kvinna som gick och ledde en cykel. På huvudet hade hon en hjälm och i handen en cigarett. Ursäkta? Hur tänker man då? Känns det inte oerhört korkat att vara noga med cykelhjälm om man ändå inte har något i huvudet? Känns det inte rätt snett att skydda huvudet och samtidigt förpesta sina lungor? Eller är det bara jag som överreagerar?

Eller varför inte gå ner i vikt?

Eller kanske korrläsa annonsen innan man skickar in den?

Förresten...

...nu lever vi inte längre i limbo. I dag kunde vi äntligen få andas ut.

In your face, cancer! Min mamma klår dig gul och blå!



Viktor tycker att Mummi är coolast och godast

Dialog i afton

Under nattningen utspelade sig i afton följande dialog:
-Nu släcker jag lampan, Minna.
-Nä, då ser jag ju inte! påpekar den sluga och logiska lilla damen.
-Det är liksom poängen, förstår du. Du ska sova nu.
-Jaha, ja, men jag sover nu. Titta! säger hon medan hon blundar intensivt.

1-0 till Minna. Hon vann.

Fast jag vann faktiskt lite jag med, eftersom hon sov redan 19.34. Gissar att hon var ivrig att somna så natten är över fort så hon snart får komma tillbaka till sitt nya dagis.

Slutkörd

Första dagen avklarad. Viktor slocknade som ett ljus, och Minna lär göra detsamma strax. Trötta och väldigt nöjda barn.

Inskolning

Viktor och jag är med Minna på nya dagiset. Vi roar oss med en tårtmössa medan storbarnen vilar.

Sorg

Tittar på mina vackra barn och känner sorg. De är här och tvingas sakna sin pappa medan han äter middag, är, sover i ett annat hus, med andra barn. Andra barn som har en mamma och en pappa under samma tak, trygghet och allt de kan önska sig, och nu en extra vuxen. Här är vi, jag och mina barn och vår hund. En vuxen för lite. Och barnen, mina älskade barn, de andas lugnt bredvid mig, medan mitt hjärta blöder för deras skull.