Nej.

Minnas favoritord är för närvarande "Nej". Och jösses vad hon nöter på det hela tiden.
-Minna, behöver du gå på pottan?
-Nej.
-Är du hungrig?
-Nej.
-Vad vill du göra?
-Nej.

Och så vidare i all oändlighet. Hennes temperament ska vi inte tala om. Undrar just var hon kan ha fått sitt humör och sin envishet ifrån... Det är i sanning ett mysterium. Oh ja.

Matematik

i går var jag hos barnmorskan. Det var lite intressant. Jag har nu drygt nio veckor kvar till nedkomst (nedsläpp...?), och har hittills gått upp omkring tolv kilo. Då jag väntade Minna började jag på en lägre utgångsvikt, men hade vid samma tidpunkt gått upp tjugo kilo, och vägde därför fem kilo mer än nu. Om jag ändå, mot förmodan och mot min vilja, skulle gå upp så jag blev lika tung som då Minna föddes skulle jag under dessa veckor "behöva" gå upp 19 kilo ytterligare. Och, med risk för att låta ohyggligt övermodig, jag tror inte det kommer att hända! Känner mig ganska segerviss och tror faktiskt inte alls att det blir så illa denna gång.

Hoppas, hoppas, hoppas bara jag i några veckor till kan träna som nu.

Och ja, jag var verkligen ENORM förra gången. Jag är stor nu, men då var jag GIGANTISK.

Bröllopsdag

Idag är det två år sedan vi blev man och hustru. Vi firar det jättemycket. Manfred genom att vara på mässan i Köln, och jag genom att röja upp här hemma, typ.

Då vi firar tioårsdagen ska vi banne mig fira på ett romantiskt sätt, men fram till dess... Jag är i alla fall glad att Manfred faktiskt, mot all min förmodan, kom ihåg vad det var för dag och skickade sms. Visserligen från Hennings mobil, eftersom hans egen var kvar på hotellet och inte med på mässan, men dock!

Hur som helst, att jag gifte mig med Manfred är en av de saker jag är mest stolt över att ha gjort. Jag är glad och stolt över att ha fått en så bra man.

Fast det vore ju roligare om han var här hemma hos mig nu.


PS.Manfred inte bara skickade sms utan ringde faktiskt också ikväll! Jodå, man får vara glad för de små guldkornen i tillvaron!

Nytränad!

Äntligen, äntligen, äntligen! Efter halsont i evigheters evigheter kunde jag idag äntligen få gå på ett av mina favoritspinpass. God damn, vad bra det kändes! Okej, ruscherna börjar bli tuffa nu, känner mig inte så mycket som Road Runner längre, utan snarare som Skalman eller så, men det är okej. Jag är faktiskt i vecka 31 nu, så det är väl helt i sin ordning att inte orka riktigt som annars.

Och jeeezuz, det är tomt hemma utan Chefred. Måste erkänna att det är så, även om jag är sur/ledsen över att han inte är hemma, och därför helst skulle vilja vara dumstolt och låtsas som jag inte bryr mig.

Husligt värre

Får nog vara nöjd med helgens aktiviteter, trots en hel del ändrade planer. Nu har vi äntligen fått upp gardiner även i kök och vardagsrum, fått ner tapeterna i Minnas rum, fått upp ännu en taklampa, städat och framförallt bakat. I massor.

Planen var annars att verandataket skulle blivit reparerat, gräset klippt och svamp plockad vid det här laget. Dagens till synes oändliga regnande gjorde att vi fick omstrukturera lite. Så därför fick Minna och Manfred leka med Alvin och Patric medan jag och Tessan bakade (läs boande). Dagen har resulterat i tre laddningar havreflarn, en laddning sirapskakor (ska baka mer i morgon) och två satser hallongrottor (förlåt Tessan, jag menar ollongrottor). Planen är att jag under veckan ska fylla på med kanelbullar och kladdkakor i portionsformar. Och inte en enda kaka har jag smakat på (att jag sedan snudd på åt min vikt i kakdeg är en HELT annan sak), det ni!

Men mest är jag lite deppig just nu. I morgon åker Manfred till Köln och sedan kommer han inte hem förrän nästa söndag. Värdelöst.

Och därför bör man inte äta djur

Äckligt, äckligt, äckligt! Vi köpte färdigpasta ffån ett take away-ställe i stan. jag hade inte riktigt inspiration att laga mat, och skulle sedan iväg och hämta Ungens nya säng, så Manfred fick handla med sig mat på vägen. Läxan jag lärt mig ikväll:

1) Man ska inte äta djur, speciellt inte om de är nermalda som de är i maten (med svål och ben/brosk)
2) man ska inte köpa färdiglagad mat för att man är lat. Då riskerar man att bli illamående istället för att bli mätt
3) Blääääää

Tråkdag

Usch vad trist det är när det börjar närma sig hemkommartid för Manfred, och jag vet att han inte kommer hem alls idag. Normalt blir jag lite rastlös och börjar vänta som en annan hund vid 18.00, men idag kändes eftermiddagen och kvällen oändligt lång. Inte gjorde hällregnandet saken bättre heller, kunde ju inte hänga i lekparken med Minna.

Nu är jag i vecka 30, förresten. Och den där lilla pojken i min mage är helt galet vild. Han klår nog banne mig Minna med hästlängder. Det bådar ju gott... Ibland tror jag att han ska lyckas sparka av ett revben för mig. Inte en odelat angenäm upplevelse, måste jag säga. Nåja, denna graviditet är fortfarande så mycket smidigare än förra gången, även om jag alltmer börjar känna mig som ett slagskepp.