Han ligger där, muskulös, vacker, lugn och trygg. Snarkar lite lätt. Till synes helt omedveten om allt runtom honom. Vetskapen om att han kan gå från noll till hundra på en sekund gör honom ännu coolare. Barnen råkar kliva honom på örat i förbifarten, han rör inte en min. De springer runt runt honom och trillar slutligen på honom, vilket resulterar i en tålmodig suck. Vilken hund. Vilken. Hund.
- Posted using BlogPress from my iPhone
1 kommentar:
Hade det där handlat om en man hade det känts lite mer tragiskt. ;)
Skicka en kommentar