Kroppsarbetarjobb

Senaste dagarnas jobb har verkligen bjudit på en hel del effektivt kroppsarbete. Imorgon ska jag istället stå stilla i receptionen. Hur, jag bara frågar huuuur, ska jag klara det? Jag kommer bli odräglig!


Och apropå odräglig...gaaaah, jag blir galen! Men det tänker jag inte berätta mer om just nu. Eller sen heller.

F**k you, Frank

Förlåt, det här inlägget kommer bli ovanligt omoget och hålla en ännu lägre nivå än mina inlägg normalt gör:

Tele2, ni är bajskorvar som borde spolas långt långt bort! Jag ska fira den dag jag inte längre behöver ha med er att göra.

Men jag bor ju inte på Solsidan

Om jag hade haft råd skulle jag gått ner i arbetstid, eller anlitat någon som kunde hämta barnen tidigare från förskolan så de inte behövde få en sådan vecka som denna. Men...istället fortsäter jag betala in pengar på barnens terapikonto, det de kommer ha nytta av efter att ha vuxitupp med mig som mamma.

Och det där med nannysar... Det här känns ju betryggande. Speciellt gillar jag följande formulering: –Om det är något speciellt som tjejen har eller är. Är hon kolsvart, då skriver jag: ”ursprungligen från Somalia”. Så att det inte blir att man öppnar dörren och så: oj! Det är ett sätt att faktiskt säga det som det är. Är tjejen överviktig så skriver jag ”rund och go”. Herre. Gud. Jag blir faktiskt stum.

Ovanligt bra köpt

Ibland är jag klok och köper ovanligt bra saker. Idag fick jag hem en skrinda jag beställde för några veckor sedan och här snackar vi bra köp!

Med barnen nerbäddade i den, ätandes sina kvällssmörgåsar kunde jag nu ge Rex en skön kvällspromenad utan att behöva blanda in andra människor i det hela. Barnen och jag fick umgås, Rex och jag fick motion och barnen tyckte det var underbart att åka runt i en stor "sängvagn".

Då vi kom in var det bara lite kvälls pyssel och nattningsbestyr och sedan sov de gott. I sanning ett bra köp, som sagt.

Det fanns en tid...

I mitt förrförra liv, det jag levde innan jag fick barn (och innan jag skilde mig), tyckte jag det var helt bisarrt att ha helgerna fullspäckade och planerade månader i förväg. Jag kunde inte förstå hur det ens var möjligt att man två månader i förväg inte kunde veta om just den specifika helgen var uppbokad eller inte... Så är det nu inte längre.

Å andra sidan är mitt liv bra mycket roligare nu än det var då. Lite ledig tid att prova ha långtråkigt på vore förvisso intressant att uppleva, men jag har det nog hellre så här ändå.

Cheeeesus

Jag älskar ost. Min bästa Lisa sade en gång att ost är bra för själen, och jag är den första att instämma. Nu har jag här turen att sitta med ett ostfat framför mig, fyllt med tre underbara hårdostar. En av dessa ostar vägrar Anna ens smaka, och hon sitter med handen för näsan för att slippa känna lukten. Jag är lycklig. Osten är god och jag får ha den för mig själv.

Passet gick bra idag, förresten. Det är dessutom roligt att få svettas och leda pass för en god sak.. Jag är dock fortfarande lite sur på mig själv vad gäller min bristande självdisciplin att färdigställa saker i tid.

Men nu måste jag äta ost, för den där stinkande saken börjar nog snart krypa iväg annars.


Dagens bästa låt.

Tidsanarkist

Jag kan inte ens kalla mig tidsoptimist, det är värre än så. Jag är bortom all räddning och närmare att vara en tidsanarkist.

Nu, prick nu, har jag i varje fall satt ihop det tvåtimmars pass jag ska leda imorgon på Spinn of Hope till förmån för Barncancerfonden. (Evenemanget håller på hela dagen, men jag har mina två timar och sedan är det familjen som gäller) Note to self: Skärpning! Gör inte så här mot dig själv, det blir så jobbigt då. Var ute i god tid, eller åtminstone bättre hädanefter.

Hur som helst, imorgon ska jag få folk att spinna till tysk EBM och musik från Rocky Horror Picture Show. Bland annat. I ett pass på två timmar får man plats med mycket musik...
Tim Curry då han är som hetast. Så här skulle jag kunna tänkt mig att leda passet, om det inte låg 08.00 på morgonen...

Menåååååååååh! Orka!

Jag är så rastlös, så rastlös! Det bara kryper i mig! Jag behöver roa mig! Gaaaah, ge mig lustifikationer för tusan! Låt mig förlusta mig å det grövsta! Jag bara dör av tristess just nu!

Run, Forest, run!

Jag är nog mer lik Forest Gump än Merlene Ottey då jag försöker förbättra min löptid, men i kväll var det så förbannat mörkt att det inte gjorde något. Helt becksvart då alla gatlyktor var släckta, och jag kunde inte ens se var jag satte fötterna ordentligt. Mörker och galet hård motvind gjorde att jag knappast imponerade på någon med min hastighet, men viljan och ambitionen borde i alla fall generera några pluspoäng.

Bättre lycka nästa gång, då.

Titta upp, titta ner, gapa...

...åh, vad jag känner mig som en apa! Eller något. Kanske var jag en apa i tidigare liv. I varje fall kändes hela grejen med klättringen så naturlig, självklar och gav sådan mersmak.

Jag skulle ha varit på Karbin och klättrat idag igen. Hela kroppen längtade efter utmaningen, och jag såg så framemot det. Men någonstans under eftermiddagen kände jag hur energin liksom rann iväg, och de där fina, spännande väggarna får vänta till en annan dag, helt enkelt.

Visst gör det ont när knoppar brister, och nog tusan blir man trött av väntan på det! Välkommen vår, men jösses vad du är utmattande!

Otillräcklighet, otillräcklighet som tusan

Åh, ibland känns det som varken jag eller dygnets timmar räcker till! Det är inte vettigt att flippa ur över ett smutsigt hallgolv, eller att känna sig stressad över att behöva laga middag, men det var just vad jag gjorde idag.

Efter familjemiddag, dammsugning och sanering av barn (vilket faktiskt var prio 1 då vi kom hem, förskolor är snuskiga bakteriehärdar) kände jag mig något mer sansad och lugn.

Och nu sitter jag här och betar av ett av mina två borde-göra, nämligen att hitta musik till tvåtimmarspasset jag ska leda i spinning på lördag. De jobbgrejor jag borde göra får vänta någon dag till.

Superb söndag!

My, oh my... Vilken bra dag!

Klättring på Karbin! Klättring är så något för mig trots min fåniga höjdrädsla! Min teknik var nog inget vidare (även om "läraren" var snäll), men min råstyrka kom jag långt på. Eller högt, om man nu ska vara noga. Och jösses, endorfinerna!

Nu ser jag framemot träningsvärken i fingrar och underarmar...

Solsken! Vår! Utomhusmys på vischan med en massa härliga människor! Leriga, smutsiga och glada barn!

Yoga! Underbart härligt att få sträcka ut den stackars mörbultade kroppen i förvånansvärt behagliga positioner och återigen få ett kvitto på att smidigheten finns där, trots allt.

Efter en helg som denna är jag trött, glad och full av ny energi. Hepp!

Halvtid

Halva helgen har gått och hittills har jag hunnit med så vitt skilda ting som att:

• sova med en hundrumpa som kudde
• fuska till mig lite, lite sovmorgon
• genomföra ett tidseffektivt men givande pass i gymmet
• gå på ett härligt och energigivande danspass
• tanka D-vitamin på långpromenader
• prata med kära vänner och släktingar under promenaderna
• vara på ett stojigt barnkalas med gamla föräldragruppen
• äta god middag med mamma och barnen
• äta mörk choklad i badet
• dricka en trevlig chianti i soffan

Och hurra! Mer helg följer på detta, för imorgon är det söndag!

Hur hinner man?

På de två dagar denna helg består av vill jag gärna hinna få plats med:

• långpromenader med Rex
• Rexdressyr
• häng med mamma
• barngos
• barnkalas hos ester
• god mat
• gott vin
• danspass
• gymmande
• lek med barnen
• klättring i Västberga
• ihopsättande av tvåtimmarsspinpass inför Spinn of Hope
• samkväm hos kollega
• yoga
• barngos
• mer god mat

Så det är väl bara att börja planera helgen, minut för minut, då...

Konstaterande

Lika barn leka bäst, det är bara att konstatera. Motsatser kan vara nog så intressant, men då det gäller så...som sagt; Lika barn...

Nu känner jag mig nästan en liten smula som Oliver Twist med sin matskål. -Please sir, can I have some more?

Åldrandets vara eller icke vara

Det är egentligen inte grejen med att bli äldre som stör mig (läs: skrämmer mig). Det är grejen med att saker och ting halkar ner, eller försöker halka ner. Att sådant som inte gör sig som skrynkligt blir just skrynkligt, och att det helt enkelt inte är så hett att se ut som Droopy som man kanske skulle önska. Jag kan gärna bli äldre, men jag vill inte se äldre ut.

Fotogenique in absurdum

Som regel är han galet snygg, den där Rex. Ibland inte. Ibland poserar han lite extra.

F**k you, SVT

Men seriöst... Huset fullt av hundar... Är det verkligen möjligt att vi lever i en så cynisk värld? Vad är det för fel på mänskligheten? Vad blir det härnäst, Huset fullt av barn? Ofrivilligt barnlösa par får prova olika ryska adoptivbarn för att se vilket barn som passar dem bäst, och de ratade får åka tillbaka till barnhemmet?

Vem vare fakking googla?

Okej, vem var det som googlade på "Manfred är en kuk"? Jag roar mig ju ibland med att titta på Googlestatistiken på bloggen, och någon har alltså hittat hit genom att söka på den frasen (som inte förrän nu gått att hitta ordagrant här). Fascinerande. Undrar vad man vill med det? Lite roligt, men mest märkligt. Och han är inte en kuk, faktiskt.

Dynamisk helg

Hur sätter man då ord på en helg som denna? Kan man berätta om den så här utan att behöva censurera sig?

Hmm... Okej, så här då:

Igår kväll, strax innan jag stack från mitt hotell till en fantastiskt bra kväll på Dekadance.

I eftermiddags, då min lilla maneki neko var färdig efter en fyra timmars sittning på Evil Eye.

Allt som hände däremellan får ni klara er utan, men det var lyckat.


Mäh! Nu är ni närmare 140 personer som varit inne på bloggen de senaste timmarna, och ingen av er kommenterar. "Bit mig, stånga mig, sparka mig, bara du gööör nånting!"

Dans, dekadens och Dekadance

Efter ett underbart skönt pass i gymmet, ett frigörande danspass och en rask hundpromenad i solen känner jag mig nu redo att ta in på hotell (det har onekligen sina fördelar att arbeta på en Svenska Möten-anläggning...), äta en god middag och sedan bege mig till Dekadance. Så många bra saker inproppade på en och samma dag!

Delikata lyxproblem

Plötsligt har jag en mängd fina plagg att välja mellan... Nu har jag (troligen) lyckats komma ner till två olika alternativ. Vägen dit var ack så lång. Tyvärr tycks jag ha kört fast lite nu på slutet, och lyckas inte bestämma mig för vilket av de två jag ska ha imorgon. Känns lite fattigt och väl naket med bodyn, men å andra sidan skulle det ju vara ovanligt modigt för att vara jag. Gröna klänningen är fin som attan, men är det tråkigt att ha den? Men! Nu börjar jag vela och fundera på de andra plaggen igen, dem som jag skulle spara till framtida fester.

Och herrejösses så svårt det är att ta bilder på sig själv med mobilen!

Att få energi av att ge

Jag kan inte sluta le, och är fortfarande helt hög på endorfiner efter att ha lett spinning ikväll. Det är alltid roligt att leda passet, men vissa gånger så mycket starkare upplevelse. I måndags vikarierade jag, efter att ha deltagit på ett bra pass, och det var roligt...

Men ikväll, ikväll! Oj, oj, oj! Vilken energi! Vilket flow! Vilka deltagare! Åh, det var magiskt! Vad jag älskar kicken det ger! Finfina motionärer som mitt i passet, när det är som jobbigast för oss alla, ger tummen upp och ler. Motionärer som kommer efteråt, tackar och säger att de tycker så mycket om mitt pass och mitt sätt att leda... Det är lycka, det!

Tack Friskis&Svettis för att du kom in i mitt liv!

Asymmetri

Min kropp är lite egen. Den är liksom lång på ställen där den inte borde vara så lång; ryggen, brösten och fötterna. Är man lång där men kompakt i resten av kroppen blir det lite vårt att hitta kläder som sitter klockrent.

Jag gjorde ett försök att rita av mig själv för att visa den läsare som kanske inte känner mig, men det gick så där. Ni får föreställa er det hela istället.

Internationella kvinnodagen

Jag förstår inte dem som gratulerar på Internationella Kvinnodagen. Faktiskt. För mig är dagen en påminnelse om alla kvinnor och flickor världen över som särbehandlas, våldtas, mördas, misshandlas och missgynnas. Det är för mig en påminnelse om de helt absurda orättvisor drygt hälften av jordens befolkning riskerar att utsättas för, bara för att de inte är män. Det är en påminnelse om det patriarkala samhälle vi lever i där 364 dagar är mannens, och 1 dag är kvinnans. Typ så.

Jag älskar män. Jag älskar kvinnor. Jag hatar orättvisor.

Snabbare i tungan än i tanken

Ibland säger jag ännu konstigare saker än annars. Idag har jag sagt och gjort ovanligt mycket konstiga saker, men det beror nog på att jag slog huvudet hårt i väggen i morse. Hur som helst avslutade jag mitt spinpass i afton med att glatt säga till motionärerna: "Ni får göra precis hur ni vill, bara det känns i rumpan." Tja, jag är förvisso väldigt öppensinnad, men nåja...jo, för all del.

Uppdämda behov

Precis just nu blev jag alldeles glad och längtig efter nästa helg. Inte bara ska jag få festa loss med andra finfina fetischistmänniskor och själv bära några av mina nya underbara latexplagg, på söndagen får jag dessutom min efterlängtade maneki neko. En helg att längta efter, minsann.

Den här helgen går inte direkt av för hackor den heller, men på ett helt annat sätt.

Saker man kan göra på en lördag

Eller i alla fall saker jag gjort denna lördag:

• Gått morgonpromenad i solskenet
• Gjort tårta
• Tampats med finbarna
• Blåst ballonger
• Fikat och kalasat med härliga människor
• Spelat sällskapsspel med tre sockerstinna gosungar
• Drivit min mor till vansinne
• Gått kvällspromenad och där fått sällskap av ivrigt raggande 23-åring
• Nattat övertrötta konstant pratande barn
• Vuxit fast i soffan med halvslutna ögon
• Zzzzzzzz

Soppatorsk

Även en Duracellkanin kan bli trött. Jag sitter här i soffan och undrar hur tusan jag ska orka ta mig i säng. Dagen har bestått av hundpromenad i ottan, sedan tungt skogsarbete från sju på morgonen (lite samkväm i granris medels trevlig kollega också i ock för sig...) och ett antal timmar framåt.

Efter jobbet ledde jag spinpass, gick långpromenad och begick så misstaget att sätta mig i soffan. Undar om jag ska sova kvar här...?

Granris är förresten förvånansvärt skönt att ligga i, bara så ni vet. Jag ska helt klart göra om det, då tillfälle ges.

Blivande teknofob

Tekniken har något emot mig och det börjar bli ömsesidigt. Min bil har gått sönder (den räknas väl som en teknisk pryl om något?), mobilen som jag har hundraårs bindningstid kvar på muppar sig, min ipod är helt stendöd plötsligt och plötsligt går det inte att kommentera här på bloggen. Jag börjar bli lite matt, faktiskt.

Tur att jag inte är så mycket i receptionen på jobbet just nu, vem vet vad jag skulle kunna ställa till med för elände där i det här läget?

Uppdatering: Okej, kommentarsfältet är tillbaka, alltså. Undrar om det försvinner då jag lägger upp bilder/filmer? Konstigt.

Firande av fyraåringen och flitiga festfunderingar

Idag gratulerar vi världens bästa Minnan på födelsedagen. Tiden med henne har gått svindlande fort, för så är det då man har roligt.

Annars sitter jag här just nu och har ett angenämt dilemma. Nästa helg ska jag ut och roa mig. Frågan är då om jag ska gå på Dekadance som jag först tänkt, eller om det ska bli burleskfest på Nalen istället. Sjukt att sånt här ska krocka då jag för en gångs skull har möjlighet att roa mig.

Paint it black

Det fanns en tid före Dressmanreklamen. Det fanns en tid då Rolling Stones var hårda och fruktansvärt coola. Här kan du se varför (och då syftar jag inte till Micks taskiga klippning).

Vissa insikter är jobbigare än andra, så jag är glad att denna dag snart är över.