Voff, voff

Idag slog det mig: Jag har lika bra självförtroende som en strykrädd hund! Eller om det nu är självkänsla jag menar, jag har lite svårt att skilja de två åt. Säkert är båda delar lite dåliga hos mig. Hur som helst. Det är väldigt energikrävande och knäckande att hela tiden förvänta sig att människor ska vara arga på en, bete sig illa mot en, svika en och att frukta att man själv gör fel i typ alla lägen.

Hur illa ställt det verkligen är orkar jag inte ens gå in på. Jag kan väl bara nämna att ett telefonsamtal idag höll på att få mig att ligga dubbelvikt av magont, och då det visade sig vara heölt annat än jag trott var jag så lättad att jag ville gråta.

Lite nervig kvinna, eller? Jag blir ruskig påfrestande inte bara för mig själv, utan även för min omgivning.

Så hur kommer man tillrätta med det här? Jag vill inte känna mig som en slagen hund mer.