Dags att roa sig

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Imorgon ska jag få träffa världens bästa Lisa och inte nog med det, det är dags för Dekadance. WIN!

Speldjävulen själv...

Min dotter, aka Speldjävulen. Vilken liten räv hon är! Så snyggt hon fuskar! Så snyggt hon skruvar tärningen! Så mycket hon vinner!

faktum är att hon är en fascinerande, skrämmande, mix av sin far och mig. Hon har hans tur i spel, och kastar tärningen på exakt samma sätt som han (han hävdar att han inte tränat henne alls) gör, hon fuskar som jag (då jag var yngre, inte nu givetvis) och kämpar för att vinna hela tiden, liksom jag. Henne tänker då inte jag spela Monopol med framöver...

Mentala styrkelyft

Mentalt lyfter jag ohyggligt tungt varje dag. Jag känner dock att jag längtar väldigt mycket efter att ha en vilodag, eller fler... Det är otroligt jobbigt att hela tiden kämpa för att hålla sig flytande. Att aldrig kunna känna att man har livet under kontroll, utan dagligen behöva må dåligt över bristen på pengar. Jag är så trött på det här! Jag orkar faktiskt inte vara stark hela tiden! Jag vill verkligen hitta ett till jobb nu, och herregud vad jag vill få ordning på livet.

Faktum är att jag är värd det. På riktigt.

Trauma för en mor

En väldigt otäck sak hände härom dagen. Det var verkligen en hemsk sak, och jag mår fortfarande dåligt då jag tänker på det.

Min dotter slickade, slickade I tell you, på Åhléns skyltfönster! Det är så äckligt så jag vill gråta lite då jag nu återigen ser det framför mig. Några meter längre bort hade någon av stadens lite törstigare medborgare...hm...regurgiterat, kan vi kalla det. Regurgiterat rött vin, så det stänkt upp på väggen.

Varför gör hon så här? Är det något slags revolt? Är hon bara snuskig i största allmänhet? är hon verkligen min dotter eller blev hon på något sätt utbytt på BB? Frågorna hopar sig.

Blä.

Jäkla unge.

Karmapolering

Idag har jag försökt bättra på min karma lite, tror jag så här i efterhand. Först vardet ju Spinn of Hope, och jag landade på fem timmars spinning. Två timmar och fyrtiofem minuter på förmiddagen, och två timmar och femton minuter på kvällen. Utan överdrift kan jag ju tala om att den sista timmen var jobbig att ta sig igenom. Benen ville liksom inte längre. Men jag klarade det.

I kväll släckte jag alla lampor för Earth Hour, vilket inte alls kändes som en speciellt ansträngande sak att göra.

Nu är jag trött, trött, trött och ska lägga mig. Imorgon väntar jobb.

det är inte tjejen i filmen som skrivit brevet

Kära Bullen. Jag har ett problem. Varje gång jag haft trevligt och gjort något roligt måste jag straffa mig själv och göra något tråkigt.

Typ som ikväll, då var jag på pubkväll på Friskis. Det var jättetrevligt. Men så kommer jag hem och liksom bara måste snygga upp, plocka ur diskmaskinen, sortera tvätt, tvätta en ny maskin och hänga tvätten. Fast jag vet att det innebär att jag återigen somnar för sent! Och det trots att jag ska köra tre-fyra timmar spinning imorgon.

Jag vet att det är ett sjukt beteende, men jag kan inte sluta. Trots att jag egentligen vet att världen inte går under om jag inte gör allt detta så kan jag inte låta bli.

Kan det ha att göra med att min pappa, då jag var yngre, alltid ville att jag skulle bära tunga saker och så, dagen efter en fest? Varje gång jag varit på fest var det dagen efter en frysbox som skulle flyttas eller en stubbe som skulle dras upp. Kan det var därför?

Kära Bullen, det här är verkligen jobbigt, alla tycker jag är jättekonstig som gör så här, och jag får ju aldrig sova! Vad ska jag göra?


/31 år och förvirrad

Flickorna och skulden

Jag hade tänkt skriva ett helt annat inlägg ikväll, men så såg jag Uppdrag Granskning och blev helt iskall, förstummad, förtvivlad och arg, för att uttrycka det milt...

Det finns en bok som är väldigt viktig. En bok som jag verkligen tycker alla ska läsa, även om man bör vara beredd på att bli mörkrädd över vilket rättslöst samhälle vi lever i. Flickan och Skulden av Katarina Wennstam. Läs den! Läs den! Läs den!

Bipolär tillvaro

Jag är nog glad att jag inte minns hur det var att vara tre år. Jösses så jobbigt det måste vara att skifta så kraftigt och så snabbt i humöret som Minna gör just nu!

Ena stunden skrattar hon och i nästa kastar hon saker runt sig och vrålar av ilska. Tålamodsprövande...minst sagt.

Kände mig lite, lite på det sättet idag då jag besiktigade bilen, fast inte riktigt. Pendlade mellan hopp och förtvivlan, kan man lugnt påstå. Åkte till slut hem med ett protokoll som inte var prickfritt, men helt klart över förväntan.

Ibland känns mitt liv lika enkelt som att försöka springa med en bakplåt med vatten på. Varför man nu skulle försöka göra det. Men om man nu skulle göra det, och försöka låta bli att spilla på samma gång, skulle det vara oerhört svårt och på så sätt känns mitt lv just nu, typ.

Sånt man lär sig som förälder

En sak jag inte alls visste innan jag fick barn var att det går alldeles utmärkt att leka tåg samtidigt som man trillar köttbullar och hänger tvätt. Det här kan vara hur användbar kunskap som helst, så nu vet ni det.

Spinna för livet!

Nästa lördag, 27 mars, är det dags för Spinn of Hope. Mellan 07:00 och 19:00 ska vi spinna för fullt till förmån för Barncancerfonden.

Här kan du anmäla ditt lag, du också. Ja, för man kan alltså dela upp det på ett lag, man måste inte spinna tolv timmar helt själv.

Mitt lag växer, och fortsätter det göra det tänker jag banne mig ha två lag! På så vis får jag spinna slut på mig och det för en otroligt god sak. Någon läsare som hakar på och vill vara med i laget?

Heja Bollnäs!

Jag är förvisso inte speciellt sportintresserad normalt sett, men det här är stort! Just nu känns det ännu hårdare att inte bo i Uppsala, och på söndag kommer det vara riktigt jobbigt.

För den oinsatte kan jag berätta att finalmatchen spelas på Studenternas IP i Uppsla varje år, och i år ska Bollnäs dominera planen

Annars är det just nu svårt att veta vad som är IBS och vad som är magsjuka, men gissningsvis är det faktiskt IBS det rör sig om. Magsjuka brukar sällan vara i en månad, tack och lov.

Lekdag

Idag förnyade jag mitt årskort på Tom Tits Experiment. Förra året kom kloka Tessan med förslaget att vi skulle lösa årskort där, och sedan tillbringade vi många, många måndagar och fredagar där tillsammans med våra barn. Det var helt perfekt att leka med storbarnen där, medan småbebisarna satt i respektive bärsjal. Tom Tits är verkligen ett av stans guldkorn.


Idag fick Viktor för första gången leka där han också, och det var verkligen en succé. Det var två mycket trötta barn som lät sig transporteras hem efter en lyckad dag. Minna höll på att somna på sin i förmiddags inhandlade ståbräda!

För övrigt är det underbart för en tant som jag att kunna lyssna på P1 medan jag lagar mat. Strax före årsskiftet blev min bärbara dator äntligen bärbar på riktigt då den fick ett mobilt bredband. Men det har sina nackdelar också...jag brände just vid löken då jag fastnade lite för länge vid min mail. Dagens I-landsproblem.

Nu är jag hel igen

Så slutade det göra fysiskt ont i mig. Mina barn är hemma igen och jag känner frid. Vägen från jobbet till förskolan idag kändes galet lång. Kvällen bestod av en trevlig middag, sagoläsning, gemensamt bad, gos, sagoläsning och nattning. Nu ska jag snart få krypa ner hos mina små gryn.

Minna tyckte förresten att hon behövde tvätta håret litegrann igår hos sin pappa. Med tandkräm. Hennes idéer är inte alltid de bästa.

Steg 1

Cirkelfys, gymmande, spännande möten, oändligt mycket intryck, vandrarhem, mat, mat, mat, löpturer, intervallträning, grupparbeten, redovisningar, fysiologi, anatomi, jympa, fest, samtal, nackspärr, kramar, strumpfota, massage, solsken, dans. Bra,

Så nu är jag nästan halvvägs på min spinledarutbildning.

Jag drar!

Med Resorb, träningskläder och raggsockor nedpackade åker den här lagom illamående mamman nu på första delen av ledarutbilningen. Jag är, trots att jag inte mår helt hundra, sjukt peppad.

Datorn, om alla möjligheter att blogga, stannar hemma. På söndag kväll är jag hemma igen, och först på måndag eftermiddag (horror!) får jag pussa på mina älskade ungar igen!


På återseende, vänner!

Den fick oss med

Länge trodde jag vi skulle klara oss. Kände mig en liten aningens övermodig, det erkänner jag. I natt slog den dock till och tog brutalt ner mig på jorden.


Tror faktiskt inte att en magsjuka någonsin kommit så olägligt i mitt liv. Inte nog med oron med automatiskt medför att barnen uppenbart är magsjuka, på torsdag morgon åker jag till Lillsveds folkhögskola för att påbörja min spinledarutbildning. Ja, om jag inte ligger däckad i magsjuka då, det vill säga.


Fan.

Det kan vara dags...

...att amputera huvudet en gång för alla. Det slutar inte göra ont, så det är ju lika bra. När vi ändå är igång och amputerar kan vi lika gärna ta bort den förbannade IBS-magen på en gång. En enda liten dag utan magsmärtor vore fantastiskt!

Minna och Alvin var doktorer igår och amputerade ben till höger och vänster, ska nog ta och anlita dem.

Det var väldigt trevligt med kalasandet i helgen. Skönt också att det är avklarat. Jag är glad att jag var klok nog att inte städa före utan att ta det efteråt...

Mes!

Youtube är ju en skattkista om man söker lite nostalgikickar. Fast nu har jag just fått mitt lystmäte och måste hitta på något annat. Minna står som klistrad och lyssnar på Teddybjörnen Fredriksson med Lasse Berghagen, men jag klarar det inte. Jag blir ju helt tårögd! Vilken mesig tönt jag är! Herregud. Totalt ocoolt. Hur går man vidare efter en sådan upptäckt?

Kalasigt värre

Del 1 av Minnans treårskalas är avklarat. Det var mycket trevligt och synnerligen stökigt. Det är fantastiskt så barn kan låta och härja. De hade dock väldigt roligt, och det är viktigast.

Fick sedan sällskap till middagen, vilket också var väldigt trevligt. Efter det var mina älskade ungar helt förbi av trötthet, och somnade rekordsnabbt efter godnattsagan.

Det tog mig sedan en timme att röja upp allting här och få fint. Tänker att även om det är nog så trevligt att få träffa en massa favoritmänniskor under en och samma helg är jag nog glad åt att bara ha två barn. Tänk att ha tre-fyra barn och göra det här så många gånger per år! Bara tanken gör mig ännu lite tröttare, tror jag...

Pissed off, liksom

En sak som gör att jag har svårt för katter är att de pissar på väldigt osmidiga ställen, och att det sedan stinker så fruktansvärt.

Nu har en katt pissat i barnens vagn! Jag är så arg och så äcklad, men framförallt frustrerad eftersom jag inte får bort stanken! "Neutraliserande" spray, inköpt på DjurMagazinet funkar inte. Vanish Möbelspray funkar inte. Dusch i hett vatten funkar inte. Svordomar funkar inte. Jag blir galen!

Att vänta på något gott

Vad skönt det är att ibland få lämna sina oroande, oroliga tankar därhän en stund och helhjärtat glädjas med någon som fått ett underbart världsomvälvande besked! Ett besked som kommer förändra hela hennes liv, ett besked som gör att inget någonsin mer blir som det en gång var. Ett besked som kommer innebära en hel del rädsla, djupgående lycka, en del frustration och ilska men mest oändlig, himlastormande kärlek.

Jag kan ibland nästan avundas dem som har hela det magiska äventyret framför sig. De som snart kommer få upptäcka själva det där som alla andra pratar om. They´re in for a big one!

Älskade treåring

Jag tror det är minst lika jobbigt för Minna som det är för mig då hon är på så dåligt humör som idag. Det är dock en klen tröst när kretsarna i huvudet på mig brinner av en efter en och jag känner att jag blir galen på henne igen. Suck. Att man kan älska någon så mycket och ändå bli så vansinnigt arg och frustrerad...

Lilla Minnan har betett sig som en bipolär person idag, nästan. Tvära kast, dramatiska vändningar och oerhört starka känslor. Och Vikorven... Jösses, han kan han med! Hans sätt att hantera motgångar innebär att han kastar saker omkring sig, vrålar med "monsterröst" (kan inte beskriva det på annat sätt) och slänger sig på golvet. Imponerande... Det känns ju uppmuntrande att tänka på att de ska bli tonåringar en vacker dag...

Det är i sanning ett mysterium varifrån deras temperament kommer...

Tre år har gått

För tre år sedan låg jag på BB med en sprillans ny bebis i min famn efter en otroligt snabb förlossning. Jag fick krystvärkar hemma och vi sprang över gatan (vi hade nära som tur var)mellan värkarna, till Förlossningen. På tjugofem minuter, helt utan bedövning (tyvärr), var Minna ute.

Jag minns hur overkligt det kändes, och hur gränslöst lycklig jag var där jag låg bredvid min dotter och min make. Sedan dess har ju en hel del hänt. Jag är en make och en hund kortare, ytterligare ett barn rikare och så ofattbart mycket tryggare i mig själv. En sak är sig dock lik och det är den ofattbara, gränslösa kärlek och stolthet jag känner då jag tittar på Minna. Ljuvliga, kloka, roliga, vackra, lilla, stora, tuffa tös!

Varje dag är en gåva.

Grattis på födelsedagen, älskade Minna!

Adjö Mufa

I Finland fotograferar vi på begravningar, hur bisarrt det än må tyckas. Minna var ju besviken över att hon inte fick följa med på begravningen, så hon var nöjd me datt jag åtminstone tagit bilder på det hela. Lite svårt är det dock för henne att acceptera att Doris inte ligger där i "skattkistan" hon med. Är man död hamnar man i skattkistan, alla tillsammans, tydligen. Vi pratar mycket om döden just nu, och läser Adjö, Herr Muffin (som jag gråter flodvis till).