Medaljens baksida

En dålig sak med att ha barn är att man lever i ständig rädsla att något ska hända dem. Och ibland får rädslan fritt spelrum.

Igår gick jag för att titta till Viktor som sov i sin säng. Jag tyckte det började bli dags för honom att äta, och undrade över varför han inte vaknade någon gång. Jag gick in i sovrummet, och för att göra en lite längre historia kortare kan jag bara berätta att ungen var gulblek, blå om läpparna och fullständigt slapp då jag ruskade i honom eftersom jag inte tyckte att han andades. Vid det laget då jag tog hand hand och skakade om ordentligt hade jag redan försökt få en reaktion ifrån honom på andra sätt.

Jag var så rädd, så obeskrivligt rädd då jag tog Viktors hand för att försöka få liv i honom. Jag var rädd att ta hans hand eftersom jag visste att han skulle vara kall, och eftersom jag var övertygad om att han var död.






(tusen tankar hann fara igenom mitt huvud)






Till slut fick jag lite reaktion från Viktor, och kunde konstatera att han visst andades, om än väldigt svagt.
Då brast det.

På BVC fick vi rekommendationen att om det händer igen ringa ambulans. Jag kan inte begripa varför vi inte tänkte på det igår. På fredag ska vi till barnläkare för kontroll, bara för säkerhets skull.

Viktor kommer inte få sova ensam och ostört förrän tidigast då han är typ tio år gammal, känns det som nu.