En gång är ingen gång, två gånger en vana. Min duktiga lilla Unge har nu börjat säga till när hon behöver göra nummer 2. Fånigt att man kan bli så vansinnigt stolt, men det blir jag. Tänk att lite bajs kan göra en så glad, liksom. Jodå, nog är man fånig som förälder, alltid.
För övrigt börjar jag kunna andas normalt igen. Känns underbart. Eftersom jag så sällan har besvär med astman hinner jag glömma mellan varven hur hemskt det är att inte få ordentligt med luft. Det gäller att uppskatta de små tingen i livet, som att kunna andas obehindrat, till exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar