Lycka

Världens vackraste lilla tös är här.

Hon kom som ett yrväder en marsdag och hade lite guck och kladd runt halsen...
(för den som inte direkt förstod, var ovanstående rad en travesti på inledningen till Hemsöborna)

I torsdags var jag uppgiven och övertygad om att jag trots allt skulle få gå långt över tiden. Hade hört talas om att man skulle äta ananas för att få igång förlossningen, och det måste jag ju testa. Redan under förnatten började jag få svaga värkar, och vid 03:00 kunde jag inte längre sova eftersom det kändes så pass mycket. Var uppe och duschade och försökte sedan vila igen.

Då Manfred vaknade talade jag om för honom att han nog skulle förbereda sig på en kort dag på jobbet, och att jag inte riktigt orkade gå med Doris som jag brukar. Han lovade att fixa det. Hade då oregelbundna värkar, som började kännas alltmer.

Försökte äta fruktost, men det var ingen höjdare... Vid 10-tiden hade jag ont på riktigt och ringde förlossningen. Fick beskedet att jag bara var i förstadiet (vågade inte fråga om värkarna skulle göra ännu ondare sedan), och att jag skulle duscha, försöka vila och avvakta tills värkarna var helt regelbundna. Vid 11 hade jag lite lätt panik, då gjorde det ONT.

Vrålade åt Manfred 12:05 att han skulle ringa förlossningen, och vid det laget insåg jag att jag hade krystvärkar. Var på väg att gå ner på knä och föda i badrummet, kändes som jag absolut inte skulle klara att ta mig de dryga femtio meterna till sjukhuset. Fast vi tog oss ju dit så klart. Sprang så gott jag kunde in på akuten mellan två krystvärkar, var inne i förlossningssalen 12.20 och fem minuter senare på plats på knä i sängen fullt jobbandes.

Var så arg att jag missade smärtlindring, hade ju siktat in mig på edidural (hade överhuvudtaget en vision av hus allt skulle gå till, inget blev som jag tänkt, allt blev bättre), och nu fick jag köra helt utan något alls. Och det kändes... Ungefär som Ivar Arosenius bok Kattresan, då Lillan och Katten äter så de spricker... Å andra sidan försvann smärtan så gott som helt 12:49, då världens vackraste lilla Minna, 3155 g och 50 cm, kom ut.

Okej, i ärlighetens namn var både jag och Manfred ganska förskräckta först över hur hon såg ut. Plötsligt kändes arbetsnamnet Gollum som ett namn som faktiskt skulle passa på den lilla varelsen på mitt bröst. Hon har folkat till sig sedan dess. Nu är hon så vacker och söt att både Manfred och jag bara fånler alldeles tårögda då vi ser på henne.

Det ÄR faktiskt världens vackraste lilla bebis, och dessutom är hon så otroligt snäll. Ja, ja..lite temperament har hon, ganska mycket vid närmare eftertanke, men eftersom hon är så vacker då hon är arg kommer hon undan med det också.

Det enda jobbiga är huggtänderna hon fäller ut då jag ammar henne, men det är det värt.

I övrigt kan jag bara konstatera att det är en otrolig uppsving för det sociala livet att skaffa barn. Jösses vad vi är populära just nu!

Nej, nu måste jag gå och beundra min älskade dotter igen, har inte haft henne i famnen på en timme nu. Längtar efter henne!