Förändringar...

Fastnade i gamla bilder här vid datorn... Satt och skulle rensa ut gammal bråte eftersom hårddisken började rapa och känna sig lite väl mätt. Det gjorde att allt drog ut på tiden en del... Visst sjutton kastade jag en del gamla bilder. En hel del faktiskt. Samtidigt satt jag och förundrades över hur jag såg ut för ett-två år sedan, och hur jag ser ut nu. Jo, snacka om att en graviditet förändrar ens kropp!



Måste lägga in en gammal bild, som trots att den är tagen innan jag börjat träna på allvar ändå visar en helt okej kropp, inte alls så hemsk som jag tyckte då. Vad tragiskt att inte fatta det förrän nu i efterhand! Okej, att Minna är det bästa som hänt mig, men nog fasen blir jag ändå lite bedrövad av att se hur jag ser ut nu jämfört med då. Tröstar mig genom att titta på den lilla spädgrisen bredvid mig och låta mig fyllas av kärleken till henne.


Förresten känner jag mig lite som en mjölkko hos en fattig familj. Japp, det är sjukt långsökt, men ändå. Detta beror på att det känns som om min mjölk sinar, vilket jag hoppas att den inte gör.

Annars jag själv lagt om min kost helt, för att se om det hjälper Minnas mage. Hon har haft så ont flera kvällar, så nu har jag sedan i fredags avstått från allt vad mjölk heter för att se om hon mår bättre. Tror banne mig att det hjälper, och då är det ju en lätt uppoffring, även för en ost- och glassgalen person.



I dag dansade Minna med sin pappa... *tittar på min familj och njuter av kärleksruset*

Kärlek

Kan inte smälta att denna perfekta lilla varelse kommit ur mig. Att hon skapats, vuxit och utvecklats i mig och att hon nu är här. Hon är verkligen så fantastisk! Underbara lilla argsinta unge! Och så vansinnigt söt och fridfull då hon sover.



I övrigt fick vår mysiga promenad ett abrupt slut i dag. Fick halsvspringa hem då det plötsligt började hagla. Och nu SNÖAR det! Fan också, det ska ju vara vår nu! Nåväl, snön verkar inte ligga kvar i alla fall.

Usch, har sällan känt mig så gräsligt ful som nu. Tjock, finnig, glåmig och med ett risigt hår. Tur att ingen längre tittar på mig utan bara på min dotter. Synd att jag själv hinner se mig i spegeln i bland...

Lyx

Så otroligt skönt då Anna var här! Skönt med sällskap då Manfred jobbar, och så otroligt behändigt med lite avlastning också. Jag har en fantastisk syster (okej, jag har två fantastiska systrar, men på olika sätt :-)), och hon blir den bästa gudmodern någonsin. Nu har hon dock åkt hem och det blev fasen så tomt här. Som synes på bilden är Minna och Anna rätt lika varandra...

Å andra sidan kommer underbara Camilla hit nästa vecka, då min käre make åker till Malaga och provkör hojar. Det blir hur bra som helst, och även om jag kommer sakna Manfred ser jag faktiskt framemot det hela. Blir härligt att få umgås med Camilla och våra bebisar.


I övrigt kan jag bara konstatera att det stackars barnet har fötts in i en familj med en relativt sadistisk humor... Här sover Minna lyckligt ovetandes om att hennes elaka mor och moster placerar en fiapjäs på hennes näsa, och att hennes pappa förevigar det på bild... Alla har vi våra metoder att roa oss på... *s*

Minna lyckades dock ändå se ganska värdig ut...

You're just too good to be true
Can't take my eyes off of you
You'd be like heaven to touch
I wanna hold you so much
At long last love has arrived
And I thank God I'm alive
You're just too good to be true
Can't take my eyes off of you

Pardon the way that I stare
There's nothing else to compare
The sight of you leaves me weak
There are no words left to speak
But if you feel like I feel
Please let me know that it's real
You're just too good to be true
Can't take my eyes off of you

I love you baby, and if it's quite all right
I need you baby to warm the lonely night
I love you baby, trust in me when I say
Oh pretty baby, don't bring me down I pray
Oh pretty baby, now that I've found you, stay
And let me love you baby, let me love you

You're just too good to be true
Can't take my eyes off of you
You'd be like heaven to touch
I wanna hold you so much
At long last love has arrived
And I thank God I'm alive
You're just too good to be true
Can't take my eyes off of you

I love you baby, and if it's quite all right
I need you baby to warm the lonely night
I love you baby, trust in me when I say
Oh pretty baby, and if it's quite alright
I need you baby to warm the lonely night
I love you baby, trust in me when I say
Oh pretty baby, and if it's quite alright
I need you baby to warm the lonely night



Nu vet jag meningen med livet. Har aldrig känt en sådan frid, harmoni, kärlek och lycka som nu. Jag är så evinnerligt tacksam över vår vackra, perfekta dotter. Aldrig hade jag trott att det var en sådan nästan religiös upplevelse att bli mamma. Jag älskar min dotter så det gör ont.

Lycka

Världens vackraste lilla tös är här.

Hon kom som ett yrväder en marsdag och hade lite guck och kladd runt halsen...
(för den som inte direkt förstod, var ovanstående rad en travesti på inledningen till Hemsöborna)

I torsdags var jag uppgiven och övertygad om att jag trots allt skulle få gå långt över tiden. Hade hört talas om att man skulle äta ananas för att få igång förlossningen, och det måste jag ju testa. Redan under förnatten började jag få svaga värkar, och vid 03:00 kunde jag inte längre sova eftersom det kändes så pass mycket. Var uppe och duschade och försökte sedan vila igen.

Då Manfred vaknade talade jag om för honom att han nog skulle förbereda sig på en kort dag på jobbet, och att jag inte riktigt orkade gå med Doris som jag brukar. Han lovade att fixa det. Hade då oregelbundna värkar, som började kännas alltmer.

Försökte äta fruktost, men det var ingen höjdare... Vid 10-tiden hade jag ont på riktigt och ringde förlossningen. Fick beskedet att jag bara var i förstadiet (vågade inte fråga om värkarna skulle göra ännu ondare sedan), och att jag skulle duscha, försöka vila och avvakta tills värkarna var helt regelbundna. Vid 11 hade jag lite lätt panik, då gjorde det ONT.

Vrålade åt Manfred 12:05 att han skulle ringa förlossningen, och vid det laget insåg jag att jag hade krystvärkar. Var på väg att gå ner på knä och föda i badrummet, kändes som jag absolut inte skulle klara att ta mig de dryga femtio meterna till sjukhuset. Fast vi tog oss ju dit så klart. Sprang så gott jag kunde in på akuten mellan två krystvärkar, var inne i förlossningssalen 12.20 och fem minuter senare på plats på knä i sängen fullt jobbandes.

Var så arg att jag missade smärtlindring, hade ju siktat in mig på edidural (hade överhuvudtaget en vision av hus allt skulle gå till, inget blev som jag tänkt, allt blev bättre), och nu fick jag köra helt utan något alls. Och det kändes... Ungefär som Ivar Arosenius bok Kattresan, då Lillan och Katten äter så de spricker... Å andra sidan försvann smärtan så gott som helt 12:49, då världens vackraste lilla Minna, 3155 g och 50 cm, kom ut.

Okej, i ärlighetens namn var både jag och Manfred ganska förskräckta först över hur hon såg ut. Plötsligt kändes arbetsnamnet Gollum som ett namn som faktiskt skulle passa på den lilla varelsen på mitt bröst. Hon har folkat till sig sedan dess. Nu är hon så vacker och söt att både Manfred och jag bara fånler alldeles tårögda då vi ser på henne.

Det ÄR faktiskt världens vackraste lilla bebis, och dessutom är hon så otroligt snäll. Ja, ja..lite temperament har hon, ganska mycket vid närmare eftertanke, men eftersom hon är så vacker då hon är arg kommer hon undan med det också.

Det enda jobbiga är huggtänderna hon fäller ut då jag ammar henne, men det är det värt.

I övrigt kan jag bara konstatera att det är en otrolig uppsving för det sociala livet att skaffa barn. Jösses vad vi är populära just nu!

Nej, nu måste jag gå och beundra min älskade dotter igen, har inte haft henne i famnen på en timme nu. Längtar efter henne!

Övertid

Okej, om ett par timmar går vi officiellt in på övertid. Trodde verkligen att jag skulle slippa gå över tiden, men here we are...




Doris väntar hon med...