Säg mig att jag är fånig som går i bitar. Säg mig att jag är patetisk som inte kan känna glädje över den egentid jag ges då barnen inte är hemma.
Jag kan inte träna på grund av bloody luftrörskatarr, och promenader gör liksom inte tricket. Jag behöver endorfinerna! Så i brist på annat jobbade jag över två timmar idag. Bara för att slippa vara hemma i tomt, tyst hus för länge.
Som om jag inte varit ifrån barnen tidigare. Som om inte det gått. Som om jag inte överlevt det. Men nu är det annorlunda. Nu är det hardcore. Och jag går banne mig sönder av saknad.
Jag kan inte träna på grund av bloody luftrörskatarr, och promenader gör liksom inte tricket. Jag behöver endorfinerna! Så i brist på annat jobbade jag över två timmar idag. Bara för att slippa vara hemma i tomt, tyst hus för länge.
Som om jag inte varit ifrån barnen tidigare. Som om inte det gått. Som om jag inte överlevt det. Men nu är det annorlunda. Nu är det hardcore. Och jag går banne mig sönder av saknad.
1 kommentar:
Åh fy vad jobbigt! Önskar jag kunde säga ngt klokt och tröstande men kan bara känna med dig!
Kram!
Skicka en kommentar