Jag var blyga, skygga Knubbis som alltid satt på cykeln längst bak och var lite rädd för de andra på spinningen. Nu sitter jag längst fram på ledarcykeln, kan dölja mig blyghet och är bara lite rädd för de andra spinnarna. Det tar sig.
Det är helt fantastiskt vilken kick det är att få andra att svettas och flåsa, att se hur alla pressar sig till det ytttersta för att orka med. Att få höra efteråt hur jobbigt och bra passet var... det är nästan lika härligt som att få beröm för sina barn!
På tisdag har jag diplomering. Känner mig sjukt peppad, taggad och lite lagom nervös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar